Just ja! Jag ska ju springa uppför ett av Europas högsta berg om mindre än två månader…
Frågorna gällande min löpsatsning duggar tätare och tätare. Kanske för att loppet närmar sig med stormsteg. Kanske för att siten växer lavinartat, eller kanske för att en rörelse mot förändring sakta tagit form i några av läsarna till mina texter – jag vet inte.
Men i takt med att loppet närmar sig vill jag skriva en snabb uppdatering!

Ibland peppar omgivningen med meningar likt ”bra jobbat – kämpa på in i det sista!”. ibland med ord likt ”du fattar väl att det inte kommer funka om du inte kommit längre vid det här laget?!” – det är en bra blandning. En blandning som får mig att flytta gränserna sakta framåt, steg för steg, pulsslag för pulsslag.
Vi är nu nämligen 59 dagar från loppet, med andra ord och lite snabb överslagsräkning – nära. Nära när det kommer till hur långt ifrån redo mina knän, lungor och formtoppar befinner sig. Men någonting har hänt. Någonting stort.

Sedan starten av det här projektet har jag stoltserat med hur mycket jag ”hatar att springa”, hur oproportionerligt jobbigt det är för så lite resultat, och nästan överdrivit den mängd skador motionsformen KAN medföra (smart att säga efter två decennium inom kampsportens värld…jag vet).
Men jag har äntligen fattat att det inte är löpningen det varit något ”fel” på – det är mig.

Löpning är någonting starkt - det bränner i bröstet, gör ont i våra muskler och besitter makten att fullkomligt krossa vårt självförtroende. Men det är precis lika starkt åt andra hållet.
Löpning är nämligen sinnesfrid en sommarmorgon i skogen, löpning är en frihetskänsla där vi tillåts röra oss tredimensionellt längst vägar vi aldrig annars skulle valt – och sakta men slagkraftigt har ekvationen ”löpning + gym = sant” blivit min verkliga vardag.

Resan är långt från över, och allt måste fortfarande förbättras radikalt innan flighten går mot Italien, men jag har utvecklats – och det kommer jag alltid att tacka löpningen för.