Hur roligt man än har finns alltid ett slut.
Med den något vemodiga inledningen skriver jag, med darr på läppen och äventyrslust i hjärtat, härmed mina sista textrader som träningsbloggare på café.se.
För ganska exakt 1,5 år sedan välkomnades jag in i Caféfamiljen med uppdraget att gå från konditionshatande styrketönt till att genomföra ett av Europas mest flåsiga löplopp. Ett sammelsurium av kaos där kroppen skrek av omprogrammeringen den utsattes för. Men trots träningsvärk från helvetet, blodsmak i munnen och ömmande skenben var det inte fysiken som påverkades mest under mitt Matterhorn-äventyr.
Resan lärde jag mig att livet innehöll andra berg som även de borde bestigas. Större, viktigare och mer abstrakta berg än stenhögen i Italien – och trots att mitt fysiska lopp abrupt avbröts på grund av en avsliten menisk stod jag, förvisso på kryckor, ändå segrande som aningen klokare, bättre och starkare. Där föddes den här sidan, och på ett sätt Thomas Skoglund 2.0.
Så, mycket har hänt sedan sidans start. Och trots den charmiga blandningen av Instagramlikes, varma high-fives och diverse mottagna hatmail är det nu dags för mig att gå vidare till nästa plattform.
Men jäklar vad roligt vi haft! Vi har lyckats med bedriften att skapa något andra träningsbloggar inte har. Något unikt.
Vi har hunnit med massvis av roliga saker tillsammans, saker varken människor eller tid kan ta ifrån oss. Spöat chefen i armbrytning, fått Martin Björk att spy i en papperskorg, kysst Musse Hasselvall, hybristränat med Mårten Andersson och fått stryk av Martin Lidberg – allt i träningens upplyftande tecken.
Jag har lärt ut, samtidigt som jag själv lärt mig att ta in. Jag har utmanat, samtidigt som jag pressat mig till att våga. Jag har gett, samtidigt som jag fått minst lika mycket tillbaka. Allt tack vare er läsare och alla de fantastiska människorna jag mött under resans gång.
Er bär jag för alltid med mig.
Avslutningsvis ber jag alla som vågat testa på en ny träningsform, äntrat gymmet för första gången eller tagit steget från de dammiga maskinerna till fria vikter att fortsätta. Fortsätt vara den där mäktiga träningsgalningen som inte stannar för något tills du nått dina mål. Påminn dig själv om att kroppen älskar utmaningar, och att vissa steg på vägen mot förbättring måste få göra ont. Du får klaga till din partner, svära högt i gymmet och hata allt som heter träning – men du får inte sluta. Snälla lova det.
All kärlek, mvh/t
@coach_tsc