Thomas Skoglund

Thomas Skoglund

Thomas Skoglund

Thomas Skoglund skriver om träning för Café. Följ honom för det senaste inom träning, träningstips och kost.

Därför är din träning självkänslans bäste vän

Thomas Skoglund  |  Publicerad 2019-08-27 09:08  |  Lästid: 3 minuter

”All you cool people, you better leave now
‘Cause it’s about to happen”

Precis så rappar Travis Scott samma sekund som jag greppar skivstången för att inleda träningspassets avslutande block. 2:42 minuter senare fejdar låten ut, nu med Ed Sheerans klingande ”Don't touch me, don't touch me, don't touch me”, och jag inser ironin i liknelserna mellan den talangfulle brittens rader och min kropps rådande känslosammelsurium.
Hundradelen senare faceplantar jag marken, helt slut.

Här, bland guinnesskompatibla mängder mjölksyra, avsaknaden av fungerande hörsel och pulsslag mer jämförbara med ett trumsolo från Asta Kask än ett välfungerande hjärta mår jag som allra, allra bäst.
Provocerande, eller hur?

Mvh, killen som tycker "det ska va' gött o leva-texten" kan dra åt h*lvete

Men vänta, håll ut.
Innan du suckar avgrundsdjupt och börjar näthata vill jag klargöra att det här inte handlar om ytterligare en träningstönt som hyllar sina prestationer till Ikaroshöga nivåer. Tvärtom.
Det här handlar i själva verket om dig, och vad som väntar bortom just dina invanda komfortzoner.

Såhär, vi backar bandet.
Sanningen bakom ”träning”, oavsett form och intensitet, är att den blir precis vad vi gör den till. På gott och ont.
Ett Zumbapass kan axla rollen som lustfylld skrattfest – eller konditionsmässigt helvete. CrossFit-woden kan framkalla känsloyttringar som pendlar mellan peppig självförtroendeboost – eller en manodepressiv bröstknuff rakt ned i skärselden. Ja, ni fattar.
Passens upplevelser styrs alltså inte enkomt av övningsval, intensitet och repsmängd. Utan också av hur vi väljer att utföra dem.

Boost eller dödsstöt? Du bestämmer

Oavsett rådande fysisk status – från radikal hopprepshatare till elitistisk toppatlet – kan vi alla finna guld bortom smärtnivåernas färgstarka regnbågar. Om vi bara vågar.

Studier visar att de som inte kastar in handduken när repetitionernas valuta övergår i blod, svett och tårar - utan istället väljer att Fame-hoppa framåt för att fortsätta ”lite till” även tränar deras hjärnor.
En superkraft vi visats ha nytta av långt bortom träningslokalens fyra väggar.

Så, genom att pressa oss genom burpees, löpintervaller, bicepscurls och andra styggelser (som må kännas totalt oviktiga i stunden) tillåts hjärnan bygga upp mental styrka som även hjälper oss om livet plötsligt bestämmer sig för att servera destruktiva relationer, risiga arbetsförhållanden eller oförutsägbara stressmoment.
Allt tack vare att vi tidigare utsatts för smärtsamma och stressfyllda moment, men själva valt att inte backa undan.

Fuck abs. "Träning" ger oss mer än välsvarvade muskler. Mindre stress, bättre självförtroende och varmare relationer, bara för att nämna några saker.

Men okej, hur gör en då? Allt gör ju svinont!

Låt inte dessa rader förväxlas med tron om att världens alla motionärer plötsligt måste jonglera med atlasstenar, dra flygplan med tänderna eller frivända bostadsrättsföreningens ackumulerade kroppsvikt. Så är inte fallet.

Låt processen vara succesiv och något som kroppen (tillika huvudet) ges en ärlig chans att vänja sig vid.
Sträva dessutom efter att upprätthålla balans mellan härligt glada glasspass och dödligt utmanande kombinationer. Först då håller satsningen i längden och du tillåts nå ditt "bästa jag".
Och du, vem vet. Drömkroppen kanske går hand i hand med din mentala styrkas nästa nivå?


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-08-28 10:08