Matterhorn vs. Södersjukhusets dagkirurgi
Innan sommarens start påbörjade jag ett av mitt livs största utmaningar.
Jag skulle transformeras från inbiten gymmäniska med brinnande passion för skitiga dragremmar, hårda viktplattor och oproportionellt tunga saker till löpare.
En löpare med siktet inställt på ett av världens vackraste traillopp. 1,6 mil och 3200 m.o.h rakt uppför berget Matterhorn i Italien.
Den här resan gav ordet ”hatkärlek” en helt ny innebörd, och innan ens ”kärlek” kunde adderas till stycket hade otaliga världsrekord i svordomar tangerats och slagits.
Jag var dålig på precis allt som hade med löpning att göra tack vare mina tidigare träningsval och prioriteringar. Lungorna kändes som handgranater i motionsspåret tack vare en obefintlig kondion, musklerna gjorde uppror mot min egen kropp på grund av ovanan att jobba under längre tidsperioder, och huvudet slets mellan ren envishet och tvivel över min egen fysiska förmåga.
Men sen hände någonting.
Bitarna började sakteligen falla på plats, och helt plötsligt kunde ordet ”hat” strykas ur det tidigare stycket för att lämna mer plats till just kärleken jag började känna för löpningen. Plötsligt förstod jag det fantastiska i att springa i skogen en tidig och orörd sommarmorgon, tillika lugnet som sprids i själen i samband med att skorna i princip bara snöras fast på fötterna.
Allt tack vare, min gamle nemesis, löpningen.
Och av just den anledningen skrivs dessa ord med tunga tangentnedslag då min resa inte slutade på bergets topp – utan på Södersjukhusets dagkirurgiska avdelning.
För cirka fyra veckor sedan var jag mitt uppe i träningseuforin, jag hade för första gången i mitt liv sprungit 1 mil och såg genuint fram emot att testa vad kroppen verkligen går för i det lopp som med stormsteg närmade sig.
Att jag från uppstarten av min träningssatsning varit tvungen att pressa min kropp för hårt på grund av den korta tidsaspekten inför loppet är inget nytt. Överansträngningar, sträckningar, diskar i ryggen som sa ifrån – ja, listan kan göras lång.
Men ingen av tidigare nämnda är anledningen till mitt dråpliga avslut.
Efter dagar av smärta i vänster knä uppsökte jag tillslut sjukvården, och sedan dess har karusellen mer eller mindre inte saktat ned före den slutgiltiga punkten sattes under gårdagen. Menisken i mitt vänstra knä hade bestämt sig för att tacka för sig och har nu sytts ihop på nytt, detta samtidigt som kirurgen skurit bort ”andra problem” som skapat begränsningar i benets rörlighet i samband med menisken.
Så, summa summarum, istället för traillöpning i slutet av augusti blir det nu 3-4 månaders sjukgymnastik och rehabilitering.
Något som självklart känns oerhört tungt och ledsamt.
Men jag tänker mig att det här är något vi alla kan applicera på våra liv, vi kan nämligen aldrig förutspå vilka vägar (eller vägbulor) som finns runt hörnet.
Därför måste vi, oavsett om det handlar om träning, kärlek eller yrkesval etc, verkligen greppa tag i de lyckliga halmstrån vi når.
Mitt knä är paj och jag kommer inte kunna springa uppför Matterhorn, det jag däremot kommer göra är att bära med mig insikten och påminnelsen om att aldrig ta någonting för givet, och därför greppa all lycka som finns omkring oss.
Så våga gå ut och se vad du egentligen har runt omkring dig du med, för i slutändan så är världen ”trots allt” en himla härlig plats.
Må väl och ta hand om er/coach t