Träningsmyterna vi måste karaktärsmörda. En gång för alla.

Nu är det bannemej dags.
Denna vecka ska vi rada upp och arkebusera några av nutidens mest söndertjatade träningsmyter, en gång för alla.
Så, kära läsare – förbered er på att bli irriterade AF.
Träffsannolikheten bland nedanstående faktalavetter är nämligen lika självklara som amen i kyrkan.

”Jag behöver inte träna asmycket, har ju fortfarande rätt bra grundkondis sedan ungdomsåren”

Här kommer det – mitt välriktade solarplexusslag mot alla män, +35, som duckar dagens träningsrutiner pga förra seklets Tamagotchi- och hockeybockeyturneringar. Jag är trött på er.
Så, är det inte hög tid att backa bandet och låta logiken trumfa egot?
För en gångs skull.

Självklart bidrar en backkatalog innefattande god fysik mängder med positiva fördelar, men att hänga upp medelålderns styrke- och flåskapacitet på någonting som skedde för 20 år sedan?
Njae, där lämnar logiken rummet.  

Om vi slutar träna under längre perioder tar det automatiskt även längre tid för kroppens muskler, syresättningsförmåga, ligament och laktatnivåer att återanpassa sig när träningen väl dammas av.
Allt försvinner självklart inte över en natt, men träning (framförallt av konditionsinriktad karaktär) är och förblir ”färskvara”.

Vi besitter alltså resultaten vi förtjänar, inte de vi en gång haft eller framledes drömmer om.
Hårt, men sant.

“Den där eventuella förkylningen du kände för tre veckor sedan kommer inte sammanföra släkten för smörgåstårta och psalmer”

Alla som tränar förkylda dör. Omgående.

Här skall vi väga stavelserna på guldvåg, trots att det hela egentligen är ganska enkelt.
En ska nämligen inte träna sjuk, punkt.
Men yo, den där eventuella förkylningen du kände för tre veckor sedan kommer inte sammanföra släkten för smörgåstårta och psalmer. Även här existerar gråzoner.

Grundregeln lyder: Träna aldrig med pågående infektion.
Hit räknas självklara favoriter som feber, försämrat allmäntillstånd, halsont och ledvärk.
Detta medan nysningar, snuva och huvudvärk klassas som betydligt snällare symptom som inte behöver leda raka vägen till Fonus telefonkö.

Varför farligt?
Vissa virus och bakterier kan i värsta fall, framförallt om kroppen inte tillåts återhämtning, påverka hjärtat och njurarna. Något som kan skapa konsekvenser allvarliga nog för att få Edvard Munch’s gamla Skriet-motiv att framstå som ”fresh” jämfört med din egen nuna efter ett CrossFitpass med feber.

Under pågående sjukdomsförlopp är dessutom muskeltillväxt, konditionskapacitet och estetiskt frammejslade konturer det sista kroppen prioriterar.
Kroppen kunde faktiskt, på ren svenska, inte bry sig mindre.
Samtliga resurser och system arbetar febrilt för att läka kroppen och stödja dess basala funktioner, något som omvandlar dina surt utförda burpees från tråkiga – till helt värdelösa.

Dampar du och ”måste” göra någonting
Satsa på promenader och lågintensiva styrkepass. Och du, ladda hem varenda mindfulness-app som någonsin skapats. Om ”träning” skall förbli någonting du pysslar med resten av livet måste den även tillåtas pauser, framförallt om hälsan står på spel.

“Muskler väger mer än fett“

Vänta, vänta, vänta!
Pausa. Spola tillbaka. Repetera…
Här behöver vi nog bordlägga litteraturen om träningslära och stänga flashbacks “tillförlitliga” träningsflikar. Allt för att istället binge-titta samtliga säsonger av ”Smartare än en femteklassare”.

För om sanningen skall fram.
Väger inte alltid ett kilo, just det, ett kilo?

Visst, denna freudianska felsägning må ha hängt kvar ända sedan grabbarna längst Venice började jonglera skivstänger och experimentera med ryska vitaminer. Och visst, kalla mig galen, men sist jag kollade var den målgruppen inte helt synonym med överdrivet trovärdig källhantering?

Sanningen är att volymen av 1 kg muskelmassa är mindre än motsvarande vikt fett.
Så ja, personen som adderar 1000 gram muskler kommer – ur ett estetiskt perspektiv – se mindre förändring än hen som gör ett tappert världsrekordsförsök i Vezuvioätning.
Men en sak är säker, ett kilo är ett kilo.

”Jag kör lite lättare vikter. Du vet, man vill ju inte bli för stor”

Citatmakarna till ovanstående mytrubrik har under årens lopp format en människogrupp jag genuint och avgrundsdjupt avskyr.
Vadan detta barska påhopp? (Muttrar du och shottar dagens sjunde lågkaloridrink)
Såhär, låt mig lajva Bridget Jones för ökad klarhet.

Under merparten av mitt liv har jag levt, andats, utfört och älskat ”tung träning”.
Idiotiska PB-försök, dumdristiga 5×5 upplägg och diaboliska superset har avlöst varandra.
Vecka ut – vecka in.

Om tung träning, per automatik, utan andra yttre faktorer, skapar stora muskler borde alltså hälften av min ackumulerade träningsmängd ha placerat mig på Mr. Olympiascenen, eller i en Belgisk beteshage, vid det här laget

Muskulära anlag är lika genetiska som vår ögonfärg och dna-struktur, våra anabola system svarar helt enkelt olika.
Och visst, vissa av oss (you lucky bastards) bygger muskler snabbare än alla vi som placerats i det genetiska B-laget, men det innebär inte att förvandlingen sker över en natt.
Eller ens 365 nätter, för den delen.

Så, alla ni som inte vågar sluta mängdreppa teknikstången, utföra färre än fem repetitioner eller åtminstone testa ”de tunga lyftens förtrollade värld” innan ni uttalar er. Skärpning.
Den ökade belastningen kommer inte stjäla Brad Pitt’s svindeffade Fight Club-kropp från er drömska horisont. Jag lovar.

“Situps skapar magrutor“

Här kan en inte annat än citera Brasse Brännströms tidlösa ”fel, fel, fel, fel, fel”.
Alla snedvridna idoliseringar kring Britney Spears 500 dagliga situps (anno 2002) bör nämligen – med toppnoterade smilgropar – buntas ihop och jämföras med en tidsineffektiv- och värdelös brandfackla.
En fackla vi borde sänkt till havets botten för länge sedan.

Sanningen är att alla människor har förinstallerade magrutor, det som skiljer de synliga från de dolda är mängden kroppsfett som bosatt sig utanpå muskelpaketet.
Så, oavsett om rådande fettprocent är snarlik en springtokig Irländsk setter – eller en aningen matglad Skogselefant kommer de fysiska framstegen bottna i två saker. Smarta träningsinsatser och nedärvd genetik, två parametrar Brittans “genitränare” uppenbarligen bommade att informera om.

Så, skippa ändlösa situpsorgier och träna smart.
Variera friviktsbaserad styrketräning, flåsiga intervaller och kloka kostval  – vips så kommer rutorna utgöra ett fullvärdigt alternativ till den uråldrigt osexiga tvättmaskinen.