Vissa födelsedagar visar livet sina bästa sidor. Önskelistans förväntningar prickskjuts av nära och kära, kroppens energidepåer glimmar och skratten ekar högt. Sedan kom 2019…
Året då självaste bemärkelsedagen förvandlades till en helvetisk och mjölksyrestinn nära-döden-upplevelse.
Och just ja, allt – ALLT – är ert fel.
Innan vi hoppar till frågeställningen ”varför går han som Zeb Macahan?” tror jag det är hög tid för en snabb tillbakablick. Förra veckan basunerade jag ut att min 34-årsdag hägrar runt hörnet. En dag där jag med spänning skulle överlämna min träningsmässiga stafettpinne till er. Läsarna.
Nu, 48 ångestfyllda timmar senare, förstår jag hur omåttligt lågintelligent mitt nätflirtiga schackdrag var.
”Samtliga Ironmandistanser – onykter”
Idémakare: Okänd
Visst, vissa av er bidrog med bra förslag till träningstombolan. Andra måste ha hatat mig i decennier.
Här samsades nämligen alltifrån enodorfinfriska inslag som ”Milen med viktväst” och ”Hela fjolårets CrossFit Open-serie” med kamikazeuppdrag likt ”Fullkontaktsfight mot David Bielkheden” och ”Samtliga Ironmandistanser – onykter”.
Högt och lågt. Milt uttryckt.
Då hela premissen bestod av att jag inte skulle tillåtas välja det ”vinnande” otyget avgjordes allt via lottning. Slumpen fick bestämma.
Något som påminde mig om att Fru Fortuna är riktigt, riktigt sjuk i huvudet.
Så, tillbaka till varför jag idag stolpar runt likt en westernfigur från 1976.
Tack vare er bestod min födelsedag av en endaste sak
– nämligen reps, reps, reps.
I upplägget som kammade hem den åtråvärda förstaplatsen kretsade allt kring talet 34. Två siffror som förvånansvärt snabbt skulle visa sig resultera i ett j*vla skittal.
Här kikar vi på ett upplägg vars beskrivning är lika teoretiskt enkel som praktiskt diabolisk.
34 övningar, 34 repetitioner – så snabbt som möjligt.
”Roligt” tänker du – fruktansvärt muttrar jag.
Ytterst få högskolepoäng krävs för att inse att ovanstående upplägg skapar ett enormt mjölksyresammelsurium.
Efter halva passet hade därför ”Ja må han leva” ersatts med gutturala väsningar och födelsedagstårtan jag tidigare sett fram emot kändes nu lika tilltalande som en näve cyanidkapslar.
Heja – hälften kvar.
1156 repetitioner senare tar ”kalaset” slut.
Jag har vid det här laget placerat mina kroppsliga kvarlevor i spontan fosterställning, hörseln är ett minne blott och armarna fladdrar lika spasmiskt som under svenska parkinsonförbundets årsstämma.
Men vi gjorde det.
Nu låter vi den här tyranniska träningsvärken lägga sig och tackar gudarna för att det dröjer 364 dagar till nästa gång.
Hej 34, välkommen till världen.