Tiden springer bokstavligt talat snabbare än min kropp just nu, och mitt i stormens öga duggar skadorna tätare än någonsin.
Skador som tyvärr inte längre handlar om ”okomplicerade detaljer” som botas med antiinflammatoriska salvor och stretchpositioner. Nej, riktiga skador.
För snart två veckor sedan sprang jag milen för första gången i mitt liv (du läste rätt!), detta följt av ett styrkepass nästkommande dag resulterade i en kombination mitt vänstra knä fullkomligt hatade.
Diagnosen där och då blev att en mindre ruptur i den vänstra knäsenan uppstått och att jag var tvungen att vila med avlastande tejp. En lösning som fungerade ”mellanbra”.
Skadan i knäsenan skapade stress kring leden, vilket för två dagar sedan resulterade i en trasig väster menisk. Aj. Och tyvärr inget sånt där ”trampa-på-en-legobit-aj” – nej, ett riktigt aj.
Så i takt med att mailkorgen nu fylls med flygbiljetter och sponskontakt läggs mitt fokus på att hitta kunniga ortopeder som kan se VAD som går att trolla till på så kort tid.
Men missförstå mig nu rätt, den här resan ÄR fantastisk. Och varken sista ordet eller sista ronden är avklarad.
Om jag har lyckats gå från bakåtsträvande gymnörd som, på grund av min egna rädsla, intalade mig själv att löpning var någonting dåligt.
Ja, då ska jag även klara av att bli den förste som springer upp på 3500 meters höjd över havet med trasig menisk om så krävs.
Tårar blandas med skratt, tro kantas av tvivel – men allt finns kvar och jag vägrar ge upp.
Jag tänker att livet ständigt fylls med bakslag.
Du kanske förlorade ditt jobb nyligen? Du kanske blev nobbad på krogen?
Hell, for all i know kanske du har fått en sjukdomsdiagnos som gör att du skulle gå över lik för en trasig menisk just i detta nu?
Rocky Marciano sa en gång ”it’s not a question about how hard you can hit, it’s a question about how hard you can GET hit”
Så vad gör jag nu?
jo, jag ska träffa min ortoped, köra all rehab som finns i världen och ta mig uppför det där satans berget.
Tack för ordet och stödet//coach t